det finns människor som fattar
härom kvällen satt jag med mamma och tittade på Animal Planet, otämjt och oklippt,
och då var den en familj som berättade om en väldigt fin händelse.
de bodde nära stranden längs någon kust i Australien, och vattnet där var hajtätt och det brukade gå starka strömmar under ytan. en dag ser familjens äldre son en vallaby (mindre variant av känguru) simma i vattnet och de blir helt chockade för de aldrig sett något liknande förr. sen märker de att den åker in i strömmen och fastnar där för att den är för stark för att den lilla ska kunna simma ur den. då plockar pappan i familjen fram sin surfingbräda ochs immar ut i vattnet för att försöka rädda vallabyn, och han försöker och försöker och det tar honom uingefär en kvart att få loss honom.
vallabyn som är livrädd och bara vill försvara sig och komma loss river och slår med svansen mot surfingbrädan till slut efter mycket knuffande och simmande på brädan får han loss den lilla vallabyn och hoppas att den ska kunna simma in till land själv nu, men vad de inte är beredda på nån av dom är den andra mindre undervattenströmmen som också är för stark för att den lilla vallabyn ska klara av att simma ur den, så han fastnar. igen. och pappa simmar fram till honom och knuffar honom tre gånger tills han är ute ur strömmen
igen,
och den lilla vallabyn simmar in till land och så fort den når stranden lägger den sig ner helt utmattad av allt simmande, den hade aldrigk larat sig där ute utan pappans hjälp. när den vilat klart efter en kort stund reser den sig upp och hoppar några steg, sen vänder han sig om, och han ser på pappan och tittar honom rakt in i ögonen, precis som omhan ville säga tack sedan hoppar han sin väg.
hur fint är inte det här?
1. pappan kunde lika gärna fastnat i strömmen också, eller blivit sönderriven
och kanske dött själv.
2. det hade kunnat komma en haj som kände doften av blod.
3. vallabyn vände sig om, tittade honom i ögonen.
det betyder ju inte annat än det faktum att djur har känslor. dom känner.
och jag önskar att resten av världen kunde förstå det också. att de där stolpskotten
som beter sig som om vår världs djur inte kan utrotas och masslaktar allt de kan
få tag på, TÄNK OM DOM KUNDE FATTA? tänk om dom kunde det.
vilken fin värld vi hade levt i då. synd att sanningen är ful, hemsk och vidrig.
och då var den en familj som berättade om en väldigt fin händelse.
de bodde nära stranden längs någon kust i Australien, och vattnet där var hajtätt och det brukade gå starka strömmar under ytan. en dag ser familjens äldre son en vallaby (mindre variant av känguru) simma i vattnet och de blir helt chockade för de aldrig sett något liknande förr. sen märker de att den åker in i strömmen och fastnar där för att den är för stark för att den lilla ska kunna simma ur den. då plockar pappan i familjen fram sin surfingbräda ochs immar ut i vattnet för att försöka rädda vallabyn, och han försöker och försöker och det tar honom uingefär en kvart att få loss honom.
vallabyn som är livrädd och bara vill försvara sig och komma loss river och slår med svansen mot surfingbrädan till slut efter mycket knuffande och simmande på brädan får han loss den lilla vallabyn och hoppas att den ska kunna simma in till land själv nu, men vad de inte är beredda på nån av dom är den andra mindre undervattenströmmen som också är för stark för att den lilla vallabyn ska klara av att simma ur den, så han fastnar. igen. och pappa simmar fram till honom och knuffar honom tre gånger tills han är ute ur strömmen
igen,
och den lilla vallabyn simmar in till land och så fort den når stranden lägger den sig ner helt utmattad av allt simmande, den hade aldrigk larat sig där ute utan pappans hjälp. när den vilat klart efter en kort stund reser den sig upp och hoppar några steg, sen vänder han sig om, och han ser på pappan och tittar honom rakt in i ögonen, precis som omhan ville säga tack sedan hoppar han sin väg.
hur fint är inte det här?
1. pappan kunde lika gärna fastnat i strömmen också, eller blivit sönderriven
och kanske dött själv.
2. det hade kunnat komma en haj som kände doften av blod.
3. vallabyn vände sig om, tittade honom i ögonen.
det betyder ju inte annat än det faktum att djur har känslor. dom känner.
och jag önskar att resten av världen kunde förstå det också. att de där stolpskotten
som beter sig som om vår världs djur inte kan utrotas och masslaktar allt de kan
få tag på, TÄNK OM DOM KUNDE FATTA? tänk om dom kunde det.
vilken fin värld vi hade levt i då. synd att sanningen är ful, hemsk och vidrig.
Kommentarer
Trackback